Jag kände knappt till Bodyfitness innan jag var på Fitnessfestivalen 2010. Jag tyckte tjejerna på scenen var skitläckra och jag blev verkligen imponerad av vilket jobb de gjort. Jag trodde att jag visste ungefär vad de gått igenom för att kunna stå där och gnistra på scenen. Jag hade rätt nyligen börjat gymma mer strukturerat och regelbundet tack vare att jag själv pluggade till Hälsoterapeut och på så vis fått ett större intresse för styrketräning och även blivit styrketräningsinstruktör. Jag bestämde mig för att jag någon gång skulle tävla i Bodyfitness och att jag ville stå på Luciapokalens scen.

Alströmmerpokalen 2010-06-11 Bodyfitness korta klassen.

Jag fick en 3:e placering av totalt 4 startande. Målet jag hade satt upp för mig själv var att stå på scenen och vara nöjd med min form, samt att inte komma sist. Det var precis vad jag lyckades med :)

Kroppen var trött efter dieten. Lederna började knäppa 2 veckor innan tävlingen och mot slutet hade jag en lätt trötthetskänsla i alla kroppens muskler. När jag började ladda på med "vanlig mat" och mycket energi kändes det som att musklerna sög åt sig så mycket att de knappt fick plats under huden. Jag var liksom öm ända ut i skinnet. En skum känsla.

Luciapokalen 2011

Efter Alströmmertrofén gick det 3,5 veckor innan jag bestämde mig för att jag även ville tävla på Luciapokalen. Jag hade på dessa 3,5 veckor gått upp ca 7 kg i vikt efter att ha avslutat dieten och ätit fritt. Efter en lång diet suger kroppen verkligen åt sig så mycket den bara kan. Det är riktigt svårt att tappa formen. Känslan i kroppen är att jag blir tjock och mjuk... att jag sväller som en tvättsvamp. Det är inte roligt. Men jag vet ju också att kroppen behöver fett och vätska för att må bra.

Bilden är tagen mot slutet av luciadeffen, jag minns inte sxakt hur många veckor det är kvar..

Så här i efterhand hade jag önskat att någon sagt åt mig att sluta och välja en annan tävling. Jag har fått kämpa så in i skogen, för mina resultat. Jag trivdes ganska bra på diet och tyckte att jag mådde ganska bra. Men kroppen ville inte släppa ifrån sig fett. Trots ett lågt kalori-intag och mycket och hård träning tappade jag långsamt. Träningen däremot gick fint som snus! Jag lyckades bygga en del och ökade i styrka!

Jag kände hyfsat tidigt att jag inte skulle komma i den form som jag ville. Ändå ville jag inte ge upp. Jag ogillar att inte klara av det mål som jag satt upp för mig själv. Jag ville inte vara en "quitter".

Min kropp drog på sig en massa vätska. Jag hade veck efter lakanen på morgonen, ränder på benen efter byxorna och ränder efter strumporna i 1-2 timmar efter att jag tagit dem av mig. (Jag har fortfarande strump-ränder då och då). Mot slutet kände jag även av njurarna.

Mot slutet av dieten tränade jag ca 3 timmar om dagen och åt väldigt lite. I efterhand tror jag att jag låg på en på tok för låg diet för länge. Men under tiden var jag ändå riktigt pigg och som jag nämnde innan: stark på gymmet. Nu inser jag dock att kroppen var stressad av påfrestningen jag utsatte den för. Tecken på det är vätskan, värken i njurarna, den dåliga sömnen.. jag hade svårt för att slappna av och kroppen var mer eller mindre alltid spänd.

Det var mycket yttre faktorer som inte var med mig under deffen. Ett tag var vår boende-situation ytterst osäker och vi flyttade 2 gånger, hunden var "försvunnen" under 2 dygn, jag hade en osäker ekonomi och letade efter jobb.

Det sista som hände innan det var dags att lämna jököping och åka mot Göteborg och tävlingen var att Alex blev dålig och fick läggas in. Då fick jag en tankeställare om att det nog inte är meningen att jag ska tävla. Men jodå, jag lämnade honom på ajukan och sen åkte jag med Teamet mot invägningen. Eftersom jag även under vätsketömningen släppte ifrån mig vätska rätt dåligt var jag inte hundra på att jag skulle tävla. Jag ville trots allt inte stå på scenen och se ut som en vattenballong...

Jag lyckades tappa en del vatten det sista dygnet. Formen såg okej ut i den bemärkelsen att jag aldrig varit i bättre form tidigare och den var bättre än på alströmmer. Det var dock inte den formen jag i början av dieten såg mig själv ha på scenen.

Det var kul att målas i tävlingsfärg. Det var kul att stå på den scen jag ett år innan hade sett på från läktaren. Det var skönt att känna att "nu står jag här". Men, i efterhand tycker jag inte det var värt det. Inte denna gången. Jag har varit så sjukt sliten i kroppen. Jag har haft ont i lederna, knäna har knakat. Jag är fortfarande super-spänd i kroppen och kan då och då inte hantera mycket känslor på en gång, utan börjar tok-skratta okontrollerat. Eller gråta.

Jag hade såhär i efterhand önskat att någon gett mig en käftsmäll och bett mig lägga av. Nästa gång gör jag det själv om det behövs.

Ibland är min styrka att vara envis en svaghet. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har genomfört en riktig tävlingssatsning med allt vad det innebär.

Jag har ingen lust alls att gymma. Tydligen låg min gym-motivation i min utveckling: att jag är stark. Nu när jag inte känner att jag är det är det inte kul alls. Planen är att lägga in lite ennan form av träning. Samt att faktiskt skärpa till mig och ta mig till gymmet 2 ggr i veckan utan krav på träningspassets kvalitet.

Jag kommer tillbaka.

Jag vill påpeka att jag inte ångrar någonting. Mina erfarenheter är en del av vem jag är och allt jag varit med om hittills påverkar mina framtida beslut i livet. Jag är stolt över mig själv :)